År 2007 rapporterar nyheterna att det har försvunnit 100 kinesiska barn i Sverige.
De landar på Arlanda i Stockholm och hamnar hos Migrationsverket. Sedan försvinner de från boendena två och två eller tre och tre. Och så upp till 100. Polisen skyller på Migrationsverket, Migrationsverket på Socialtjänsten och Socialtjänsten på polisen och så går det runt. Migrationsministern säger att myndigheterna bedriver ett nära samarbete. Men enligt enkätundersökningar vet 88 % av tjänstemännen inte vad för regler som gäller när det kommer ensamma barn till Sverige.
“Lyckas att få en politisk och samhällsengagerande text att kännas i kroppen”
“En smart hybrid av vasst politiskt inlägg och fyndig scenisk gestaltning”
“Galghumorn vibrerar i bakgrunden och ger texten stringens”
“En aktuell och angelägen teater”
“Viktigt och vackert”
“Distinkt, skärpt, med en latent humor som klickar till när berättelsen blir alltför absurd”
“Astrid Menasanch Tobieson är väldigt bra på att få det formella och lite byråkratiska språket att hela tiden para sig med ett känslospråk, ett lyriskt språk”
“Hela föreställning blir väldigt poetisk”
TEXT & REGI: Astrid Menasanch Tobieson
MEDVERKANDE: Anna-Karin Håkansson, Anna Lyons & Elin Söderquist
PRODUCENT: Denise Olsson
SCENOGRAFI & KOSTYM: Agnes Östergren
LJUS & LJUD: Kicki Renberg